Iris Malina

Iris | In Greek mythology, Iris (/ˈɨrɨs/; Ἶρις) is the personification of the rainbow and messenger of the gods. She is also known as one of the goddesses of the sea and the sky [...] She travels with the speed of wind from one end of the world to the other, and into the depths of the sea and the underworld. Malina | The slavic word for raspberry

Kebnekaise - En reseberättelse

Kategori: Sport och friluftsliv

KEBNEKAISE - På liv och död, typ
Malins berättelse om 8,5 fyrtiplussare på Sveriges tak




Dag 0 - Fredag 7:e augusti

Norrfjärden - Nikkaluokta


I vanlig ordning är det okristligt tidiga morgonaktiviteter som gäller när det kommer till fjälltur. Till och med denna gång då vi inte skulle åka förrän tre på eftermiddagen. Men eftersom vissa gör rätt för sig och jobbar även sommartid så var det inte annat att göra än att stiga upp 05:50 för att packa ryggsäcken färdig och kliva på lulebussen. Jag sticker inte under stol med att tvivelaktigt många minuter av min arbetstid gick åt till att 'googla' efter bilder på Kebnekaises beryktade sydtopp...


Halv fyra kom till sist den fullpackade saaben till vägverkets parkering för att plocka upp mig, då låg redan min packning nedstuvad i bilen tillsammans med Magnus och Anna-Karin Wiklund, Snåttra (löptik), all annan packning samt mamma och pappa. Tack vare min specialkompetens inom Luleås infrastruktur kunde jag enkelt lotsa hela ekipaget ut ur staden på snabbast tänkbara sätt.


Resans första etapp gick till Tank@Mat i Lansjärv, där jag faktiskt varit oförsvarligt många gånger i jobbet under sommaren. I vanlig ordning var samtalsämnet i bilen vägverkets brister och tillkortakommanden gällande vägbyggnad. I synnerhet väg E10 mellan Luleå och Kiruna. Hastigheterna var för låga, kamerorna för många, sprickorna för långa osv, osv..


När vi närmade oss Lansjärv, och således ett vägbygge så rätade jag på ryggen och spejade hoppfullt ut i dunklet. Fredagskvällar läggs ingen asfalt, men maskinerna stod uppställda vid vägkanten och jag kuttrade förtjust:

-­ Titta där är maskinerna!

Varpå pappa svarade något i stil med:

- Väldigt vanligt uttalande från en tjugoårig tjej.


Snart rullade även bil två, innehållande Frank och Anna-Marie Häggbom samt Mats och Ann-Charlotte Andersson, in på restaurangens parkering. Mat beställdes och liksom alltför ofta kom min vegetariska portion allra sist. Men när den väl kom så blev jag imponerad av en stor portion varm, hemlagad(?), ostig lasagne som fick pappas snålvatten att rinna, trots att han precis ätit baconinlindad falukorv.


Sedan rullade karavanen vidare norrut en god stund utan bryderier. Ända tills någon mil söder om Svappavaara där vi råkade på något som först såg så oskyldigt ut som en latchande yngling på moped. Sådär muntert svängande i serpentinbågar över vägen. Men när vår chaufför tutade utan att mopedisten överhuvudtaget reagerade så anade vi oråd. Vi kunde inte köra om utan risk att köra på honom, och när han till sist stannade (och spydde) vid vägkanten så rådde ingen tvivel om att han var alldeles för berusad för att vistas i trafiken. Pappa ringde polisen och förklarade läget, och till vår stora förvåning, det var ju ändå fredagskväll mitt ute i tjotahejti, så ringde en konstapel Bengtsson upp och en liten stund senare så mötte vi en polisbil med blåljus.


Utmed väg 870 mellan Kiruna och Nikkaluokta skymtade vi Toppen för första gången, wooow!


I Nikka blev vi varse att promenadtävlingen Fjällräven Classic är ett stort jippo, då busslast efter busslast med förväntansfulla vandrare anlände till det lilla stugområdet. Totalt 2000(!) startade under två dagar från Nikka, och mitt i allt var alltså vi. Men vi hade bokat stugor där vi kunde äta Anna-Karins smörgåstårta,

Kanongott!

dricka te och sova ifred medan några av de små 'fjällrävarna' sov under bar himmel lutade mot stugknuten.

                                 

Dag 1 - Lördag 8:e augusti

Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation


Förutom F-rävenstarten med gemensam uppvärmning, speakers och hela kittet, som gick kl 03:46 på natten, vilket 'råkade' sammanfalla med soluppgången, så sov vi alla gott. Jag vaknade förresten inte alls av starten, men pappa gjorde.


Mjukbröd, vägning av ryggsäckar (min landade på trevliga 16kg) och diverse göromål senare så var vi på väg! Stigen var till en början slät som ett tråkigt elljusspår, men det tackade vi för. Jag tog den obligatoriska startbilden, mig exkluderad, på åtta förväntansfulla fyrtioplussare och glömde min käpp.




Vackert väder, fri sikt uppe på toppen långt, långt där borta, svettigt, härligt. Ja, som en trevlig fjällvandring ska vara (så länge Emils åsikt utelämnas). Förutom att vi trängdes på spängerna med några hundra stressande classicvandrare vill säga. Vår tidsplanering visade sig vara perfekt och 10 minuter innan avgång klev vi på Ladtjojaures turbåt för att snålåka sex kilometer (där rävarna var tvungna att knalla förbi)




Vid lunchstället, fyra kilometer innan fjällstationen stannade vi för att laga lunch. Fyra spritkök startades och en försvarlig mängd pytt-i-panna förtärdes med glupande aptit. Wiklunds var särklass effektivast i hanteringen av trangiakök. Men bäst av allt var inte det vi hade, utan det vi saknade - nämligen myggen! Vi kunde sitta i kortbyxor utan att behöva vifta ens en gång.


Efter en vandring på 13 km och fyra timmar klev vi in på fjällstationens reception för att ordna med rum/tältplats samt middagsbokning. Sedan en rejäl dusch och bastu innan vi vågade äntra matsalen.


I vanlig ordning hade restaurangpersonalen på något vis glömt eller förträngt att jag beställt en vegetarisk portion. Trots att vi sa till när vi bokade middag och när vi beställde in dricka så fick jag frågan "Hade du beställt vegetariskt?" och sedan hände ingenting. Tillslut blev jag så trumpen av att se de andra smaska i sig sina portioner att pappa gick och frågade efter min mat. Och tillsist, kanske 25 minuter efter att de andra blivit serverade, fick jag ungefär fem minuter på mig att kasta i mig en linsbiff med beasås innan efterrätten kom in. Olycklig kanske jag var, men Snåttra var än olyckligare än jag där hon satt diskriminerad, kärlekskrank och uppbunden utanför fjällstationen.

Mys inne på fjällstationen

Men såklart, med en oklanderligt söt och kladdig skapelse till efterrätt i magen följt av ett bildspel om Kebnekaise med omnejd lett av en ung, stilig (möjligen oklanderligt söt han också) bergsguide så kändes livet åtskilligt lättare. Jag somnade en stund senare i tältet ovanpå dubbla liggunderlag drömmandes om en spetsig toppglaciär...


Dagen D - Söndag 9:e augusti

Kebnekaises sydtopp, tur och retur


Första titten ut ur tältet avslöjade en solig och frisk dag, vilket ju är önskvärt en viktig dag som denna. Vi packade ihop två lätta toppturssäckar och begav oss ned till servicebyggnaden för frukost och peptalk. Jag, mamma och Anna-Karin hade sedan länge bestämt oss för att dagen till ära ersätta stövlarna med hyrda vandringskängor, så för 80 kr per skalle fick vi prima färdigingångna haglöfskängor. Sedan spred sig fenomenet, och innan vi visste ordet av så hade även Ann-Charlotte, Mats, Magnus och pappa snört på sig likadana dito. Killen i uthyrningsdisken (jepp, bergsguiden från igår) utbrast:

- Hade jag vetat att hela sällskapet skulle hyra så hade jag nog kunnat få till ett bra pris!

Vi tyckte vilket fall att priset var helt okej och en liten stund senare samlades alla vi stövellösa (Frank och Anna-Marie hade egna kängor) vid 'TOPPTUR SAMLING' -skylten för att ta en startbild av ett mycket entusiastiskt gäng. Jag hittade en övergiven vandringsstav, med samma vikt, form och träslag som min förra så den kändes som en värdig ersättare.




Så klev vi iväg på stigen med sikte på toppen via västra leden. Den led som är lång och har 400 extra höjdmeter men som, till skillnad från mer direkta östra leden, inte kräver kunskaper om klättring eller vandring på glaciärer. Knappt hade vi vandrat hundra meter när pappa klagar på trånga skor och vänder tillbaka till receptionen för att byta fyrtiotreorna mot fyrtiofyror. Men sedan bar det av på riktigt!


Några kilometer i vacker dalterräng senare började det stiga rejält upp mot Kitteldalen. Pappa sa någonting i stil med:

- Det här är ungefär så brant som det blir!

Men jag undrar jag... Molnen var fortsatt höga när vi efter en stund blickade in i den mäktiga kitteln. Som den naturvetare jag är så tänkte jag mig genast många hundra, kanske tusentals år tillbaka i tiden, då hela den här enorma kitteln var fylld till brädden av en enda gigantisk glaciär. Tänk så mäktigt det måste ha varit...


I Kitteldalen mötte vi vår första, och kanske största, strapats - vadet. Där smältvattnet från respektingivande stora Björling glaciär, som vi såg skymten av högt uppe på dalsidan, rinner ner i kitteln fanns inte den bro som utlovades på kartan. Vi såg ingen annan utväg än att ta av oss kängor och strumpor, knyta fast dessa utanpå ryggsäcken och kliva ned i plurret.

Jag sa ungefär:


...när jag klev ut på de kalla hala stenarna med knappt plusgradigt vatten rinnande över fossingarna. Men tack och lov så försvann all känsel inom kort, och som en trevlig överraskning så upptäckte jag att fotsulorna inte alls var särskilt halkiga mot underlaget, till skillnad mot exempelvis gummisulor. Faktiskt upplevde vi någon slags eufori när vi alla lyckligen tagit oss över. Skallen kändes oväntat klar, humöret gick i topp och all slags huvudvärk eliminerades. Så det var nog inte så farligt till slut.



Vi fick kalla fötter efter vadet

Så började nästa etapp, upp, upp, upp mot Vierramvares topp, en stigning på 500 meter, varav 200 är helt i onödan. Eftersom Vierramvare är en dåligt placerad knöl som man inte kan gå runt utan att riskera livet, så var det bara att finna sig i att gå upp för att sedan gå ned igen - störtdumt! En tag skråade vi uppför ett riktigt brant parti med bara klippor och stenblock att kliva på. Det var där jag tappade fotfästet och föll...

Men eftersom jag packat ned min skyddsängel i ryggsäcken, så kunde jag falla baklänges och landa säkert på denna.

Halvägs upp på Knölen kom molnen och svepte in oss i vitt mörker, vi såg plötsligt ingenting alls. En man som hela tiden klättrat en bit ovanför våra huvuden vände genast om med ett uppgivet:

- Ska det vara sånt här väder så är det då ingen idé.

Men jag var inte redo att ge upp så lätt! För mig var det väldigt mycket prestationen som var viktig. Kanske 90 % prestation, 10 % utsikt. De andra verkade känna detsamma, så vi fortsatte och satte vårt hopp till Guds försyn. Själv hoppades jag på ett så kallat Halleluja Moment uppe på toppen.


Vierramvares högsta punkt var en bisarr syn, ur dimman dök hundratals gravstensliknande skepnader upp.


De kalla kårarna ilade längs ryggraden. Vid närmare titt visade det sig vara otaliga stenrösen som passerande vandrare ställt upp, kanske som protest mot detta berg som Gud glömde, alternativt slagghögen som LKAB dumpade och förträngde. På nedvägen blev jag varse att jag inte alls är snabb i nedförslut, min självbevarelsedrift avråder mig från att ta för långa och snabba steg bland rullande grus och vickande stenblock. Så jag hamnade på efterkälken och släntrade ned i kaffedalen en bra stund efter de andra. "Men lika glad var jag för det, men gladast var nog rä..." Ingen bra idé att tappa humöret för en sådan struntsak, de andra fick ju bara lite längre lunchrast.



Vierramvare - en enda stor grushög. Skulle kanske göra sig bättre som strukturtapet

Några killar från Värmland kom ned i dalen strax efter att vi ätit färdigt och de hade tur, vi hade gemensamt fått så mycket mat över att de slapp tända sitt trangiakök. Nudlar, korv, falaflar och lite annat. Vårt potatismos, det fick Snåttra.


Snåttra väntar på mos

Här träffade vi även en far och en son på väg från toppen. Tyvärr sa de precis det vi inte ville höra; att toppglaciären låg blottad och att man inte kunde komma upp på själva toppen med vanlig utrustning utan att riskera livet. Speciellt inte utan goda siktförhållanden. Och även om molnen lättade en aning under lunchrasten så var väderutsikterna illavarslande. Men upp, det skulle vi!


När vi sedan åter siktade mot toppen, de sista 2 kilometrarna i x-led och 700 metrarna i y-led, så var vi en stor och förväntansfull skara. Dels vårt gäng på 8,5*40+hund:are, dels ett äldre par finländare, värmlänningarna och så en chilenska en bit bakom oss. Med mat i magen och toppkänning gick sista etappen bra. Vi hade utsikt ända upp till toppstugan. Och vilket ställe detta var sedan! Hisnande tjusig utsikt från dasset (som var så fullt att jag verkligen inte ville sätta mig, fast jag verkligen hade behövt) och ett berg av sopor inne på golvet i rucklet till stuga. Som om alla kunskaper om kampanjen "Håll fjället rent" lämnats på lägre höjd. Usch!



Sveriges högsta dass

Sedan in i dimman - tyvärr. Toppen som vi längtat så mycket efter att få se. Som vi sett på sex-sju mils avstånd från vägen, syntes inte när vi stod precis bredvid. Toppglaciären som man brukar få syn på 500 meter från toppen, snubblade vi helt plötsligt över. Mats GPS sa att vi stod på 2089 meter över havet, alltså ynka 15 meter från Sveriges högsta punkt. Men attans så nöjda vi var när en av värmlandspojkarna tog en dimmig toppbild på en storleende skara.






Sen började det regna, och blåsa. Byxorna blev omedelbart genomvåta. Glasögonen blev så blöta att jag fick känslan av att titta genom två glas vatten. Och med hela världen skev och surrealistisk och med obefintlig avståndsbedömning så blev kilometern tillbaka till toppstugan en obehaglig upplevelse. Faktiskt var detta första gången sedan lågstadiet som jag såg bättre utan glasögon, än med.


Regnet avtog nedåt Kaffedalen, och resten av den mödosamma vägen ned (och över den för****ade knölen) så hade vi uppehåll. Det gick lååångsamt, fötterna ömmade, knämusklerna skakade och blodsockret var nere på havsnivå. Innan vi vadade kittelbäcken åt andra hållet så stannade vi för att knapra hårdbröd med mjukost. Denna gång struntade vi i att ta av oss skorna, vilket ledde till att min högerfot/ben var blött resten av promenaden efter en klumpig kvasning.


Denna del av resan kännetecknades av s.k. pannbensvandring. Titta-ner-i-marken-framför-skorna-och-hålla-käften-vandring, så jag minns inte speciellt mycket mer än att det tog en evighet att komma ned i Ladtjodalen. Och när vi äntligen fick syn på minifjället Kaipak, som fjällstationen ligger under, så utbrast vi alla:

- Va!? Så där långt var det inte åt andra hållet!


Pannben, pannben, pannben


Strax före 22 släpade vi fötterna in på fjällstationen, efter ha utsått prövningar såsom popcorndoft från ett trangiakök, ännu ett vad där Mats testade att doppa fötterna och allmän leda. Då hade vi gått 20 kilometer x-led, gjort nästan 2000 höjdmeter, varit igång i 14 timmar och enligt Ann-Charlottes stegräknare gått 40 800 steg - på en enda dag! Det kallar jag ett rejält dagsverke.


Dusch, snabbmakaroner med smör - sedan var jag redo för sovsäcken.


Dag 3 - Måndag 10:e augusti

Kebnekaise fjällstation - Norrfjärden via Nikkaluokta


Ledbruten? Ingen kommentar... Den enda som inte visade några tecken på smärta var Snåttra (möjligen också Anna-Karin) som i vanlig ordning var i farten okristligt tidigt:

- Jag vill ha frukost, upp och hoppa husse och matte, jag vill ha FRUKOST! Tycktes hon mena.


Efter gårdagens strapatser var måndagen knappast mer spännande än ynka 23 000 steg i fantastisk terräng (- Var det verkligen så här slätt på vägen hit?) med våfflor i Ladtjojaures kaffekåta som dagens höjdpunkt. För att sedan åka hela långa vägen hem till kusten, med endast ett kort uppehåll på ett vägbygge i Kiruna - Rautas för mitt jobbs räkning.


Men så här i efterhand. Att i inte kunde komma upp på toppen, och att jag inte fick se någonting alls av den beryktade 1/11 av Sveriges yta. Jo, jag vill ha revansch - jag ska upp igen!


(Hur det gick för mopedfylleristen förtäljer inte denna historia)

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Mycket trevlig och underhållande berättelse!/Anna

    2009-08-20 | 07:32:50
  • Anonym säger:

    Jag känner din far o vet att han älskar fjällvärden Jag är inte lika entusiastisk Duktig är du på att skriva ner upplevelsen från resan trevligt.Hej

    2009-08-21 | 20:39:26

Kommentera inlägget här: