Iris Malina

Vasaloppet 2010
- En mycket speciell helg i mars -

Fram till 4:e mars

Resan till Vasaloppet börjar ju förstås långt innan man kliver ombord på tåget till Mora, även om det är först då som man känner att man verkligen är på väg.

Jag hittade ett gammalt kollegieblock på skrivbordet när jag var hemma under jullovet. I den fanns en klassisk ”Att-göra-innan-jag-dör-lista”. Jag kanske var fjorton, femton år när jag författade denna. En punkt lydde:
- Att åka Vasaloppet, och komma i mål.
Redan då, med succéåret för pappa, faster och farbror, 1998 i minnet, bestämde jag mig för att en dag åka in under målportalen med känslan av att vara segrare trots flera tusen åkare med bättre tid.

Det var jag som tog initiativet till vasaloppssatsningen 2010. På min blogg skrev jag den 25/2 förra året:
- ”Jag vill åka vasaloppet nästa år! Börja satsa nu för att bygga upp mördarkondition och sliiitstarka muskler! Yeah!
Någon?”
Och knappa månaden senare har även Lotta, Pappa, Emil och Anna hakat på min uppmaning, och därmed står vi för majoriteten av Norrfjärdens IF:s vasaloppsdeltagande.

2009 och försäsongen har på träningsfronten bestått av idel rekord. Jag har exempelvis sprungit milen för första gången, haft större träningsdos än någonsin tidigare, större muskler än någonsin tidigare och bättre kondition än någonsin tidigare. När skidsäsongen äntligen kom igång var det rekord gång på gång även där. Såväl mängd, som tider och distanser. Innan Gavleloppets 45 km hade jag åkt 23 km som längst i ett sträck.

Många gånger detta år har tanken slagit mig att vi verkligen valde rätt vinter för skidsatsning. Här i Uppsala har vi haft nästan enbart minusgrader, och veckorna innan Loppet låg snönivån i Uppland stadigt mellan 50 och 80 cm. Det fina tvåmilsspåret i Hågadalen har jag nyttjat flitigt och milen samlades snabbt på hög. Men total brist på backar är ju förstås just en brist.

Fredag 5:e mars
Så klev vi till sist ombord på tåget till Dalarna. Jag med dryga fyrtio mil på kroppen och Lotta med ett trasigt knä men med som personlig supporter. Skönt att äntligen vara på väg och tryggt att sitta på ett ickeinställt tåg, där konduktören i högtalarna frågar om någon saknar en röd vante som hittats på perrongen på Stockholm central.

Ungefär en halvtimme sena anländer vi till familjen Granbom som vi ska bo hos, vår klasskompis Hannas familj. Vi blir bjudna på kryddigt te och mackor innan vi blir visade in i gästrummet. Med undantag för en stor lampa med älgar på i ögonhöjd mitt i rummet, är boendet allt man kan önska sig!

Lördag 6:e mars
Jag har en tanke om att jag borde stiga upp tidigt om jag ska kunna somna tidigt på kvällen, så halv åtta vaknar vi till uppdukad frukost med riktig lingonsylt, gröt och kanel från Falun. Planen för dagen är att åka de sista nio kilometerna i vasaloppsspåret, Eldris – Mora, för att testa formen, spåren och för att känna igen sig sista biten när det väl är skarpt läge.

Fina, hårda, fyrfiliga spår och vackert väder ger mersmak, och jag börjar verkligen längta till morgondagen. Trots bedrövligt snabbvallade skidor (jag hade varit så duktig och tagit bort vallan innan jag for, för jag visste inget om Eldrisutflykten) går det lätt, och jag tänker mig att med proffsvallade skidor kommer jag göra succé! Sista kilometern hamnar vi mitt i Barnens Vasalopp och får kliva av spåret, och lika bra är väl kanske det. För då har jag upploppet förbi klockstapeln och målportalen kvar till morgondagen! Väl tillbaka lämnar vi in skidorna för att få dem vallade för dyra pengar. Vi väljer (eller pappa och Emil gör, jag litar på dem) Vauhti, finsk valla, för att ”killen som tog betalt såg trevlig och bra ut”. Jag betalar för Motionär++ medan Emil, inte helt otippat, tycker att det är kul att betala för Elit.

Efteråt söker jag upp Lotta i det stora vasaloppstältet för att hämta ut nummerlapp 18116 och tidtagningschip, äta och plocka gratisprylar. Vid det här laget är jag inte sugen på mat överhuvudtaget efter att ha ätit konstant (kolhydrater förstås) konstant sedan i onsdags. Men man gör ju vad man måste för att få så bra förutsättningar som möjligt. Vi hänger sedan en stund i pappa o Co's lägenhet innan vi knallar den dryga kilometern hem till Karlsvägen. Där har Ola och Anette fixat god pastamiddag och efterrätt med hjortron. Det är gott, och jag äter och äter. De övriga vid bordet vet nyttan med kolhydratladdning efter flera egna lopp och trugar i mig ännu mer. Vid nio ger vi vår värdfamilj en liten present med fina linnehanddukar och Saltå Kvarnmüsli innan jag packar magväskan, lägger fram alla kläder och kryper ned under täcket.

                            

Jag blundar, ser skidspår, blåbärssoppa och skog i långa rader framför ögonen. Somna? Det är inte så lätt.



Söndag 7:e mars – Dagen D

Väckaren ringer 02:50.

Jag är fortfarande väldigt mätt och har knappast sovit alls. I köket samsas hela gänget vasaloppsåkare som bor under samma tak som jag denna helg, sju-åtta stycken tror jag. De erbjuder mig skjuts in till busshållplatsen, och jag är inte sen att tacka nej, för det innebär att jag slipper börja dagen med en halvtimmes promenad. Frukosten går knappt ned.

Jag hittar bussen, mina nyvallade skidor kommer ombord, och vi påbörjar resan mot Sälen kvart över fyra. En veteran som gjort Sälen-Mora på skidor 49 gånger ger oss goda råd. Jag blundar och känner hur maten i magen kryper högre och högre upp i halsen. Klockan sex, med hundra meter kvar till parkeringen blir illamåendet övermäktigt, och jag spyr i en plastkasse. Jag känner hur syran svider i halsen och näsan och tänker ”Vilken bra start på dagen..” Men det finns inte tid att stå och sura, jag och Anna knallar iväg mot startområdets tionde och sista led för att parkera skidorna. Vi får en bra plats, och memorerar denna noga (i en skog av många tusen skidor är det lätt att gå vilse). Sedan går vi tillbaka till bussen för att värma oss, gå en sista gång på toa och vara allmänt nervösa.

Halv åtta, halvtimmen innan start, kliver vi in i startfållan, värmer upp med Friskis och Svettis och slänger överdragskläderna, packade i gul plastsäck märkt med startnummer, i en inhängnad.

Starten går.
Det känns helt overkligt.
Jag är kissnödig igen.
Detta har jag laddat för i över ett år, och nu är jag på väg!

Startrakan är snart slut och övergår i den välkända flaskhalsbacken. Lite värme fick man upp i alla fall. Jag lovprisar fästet på mina skidor när det börjar luta uppåt. Det är så trångt att folks skidor är över, under, bakom och framför mina egna. Stavar går av åt höger och vänster (mina klarar sig), trugor lossnar. Det är fruktansvärt trångt helt enkelt. Men så här långt bak i fältet är alla vid gott mod, ingen försöker tränga sig och när jag håller på att trilla är det tre gubbar som glatt fångar upp mig och ställer mig på fötter igen.

Backen är lång, och inte förrän en hel timme efter starten kan jag börja åka skidor i det tempo jag vill. Men å andra sidan har jag avverkat en flera hundra meter hög och flera kilometer lång stigning utan att någon som helst ansträngning. Guld värt att inte ens ha möjligheten att bränna ut sig så här tidigt i loppet. I Smågan börjar jag känna mig som en riktig vasalöpare, sådana som man brukar se på TV-sändningen. Jag dricker mina muggar med sportdryck och skyndar sedan på dass innan jag glider vidare mot Mångsbodarna (”Ah, dessa urkända men pyttesmå ställen, tänk att jag är här på riktigt!”). Jag hittar en bra rygg att åka efter, nr 18580 (jag såg numret en god stund, inte så svårt att memorera) med samma tempo och åkstil som jag.

Här råkar jag ut för mitt första, och faktiskt enda, missöde under skidturen. I en nedförsbacke på en myr får jag uppmaningen att dra in stavarna från en man i vänsterspåret. Jag gör tyvärr detta lite klumpigt och lyckas stappa båda stavarna i bröstkorgen med sådan kraft att jag tvärstannar och flyger baklänges (eller nåt). Jag hinner tänka att nu är det över, brutna revben, brutna stavar och brutet lopp. Men min skyddsängel (måhända skidguden Ull) är med mig och jag klarar mig undan med en ömmande bröstkorg. Min fina rygg, nr 18580 alltså, är vid det laget långt fram och jag stakar på för glatta livet för att komma ikapp.

Efter detta börjar jag komma igång med åkningen ordentligt. Jag funderar ut en massa strategier för att få siffrorna på kilometerskyltarna att krympa så snabbt och smärtfritt som möjligt. I stil med att ”Två kilometer går snabbt. Om två kilometer är det bara två kilometer kvar till jag kommer ner på sextionånting kilometer istället för sjuttionånting och då är det bara två kilometer kvar till nästa kontroll!”

Skön känsla är framförallt att komma till 45 kilometersskylten, för då kan jag enkelt intala mig att varje meter är distansrekord. Och att veta att en sjukilometersutförslöpa är inom räckhåll är väldigt bra för motivationen! På flera av kontrollerna syns SVT:s välbekanta ansikten, Krönikör Karlsson, Yvette och de andra från OS-sändningarna. I spåret ser jag också Rickard Olsson med medföljande skidrande kameraman.

I Oxberg (”Knappt tre mil kvar! Nu är jag ju nästan nere på träningspassnivå. Som Håga-Hammarskog, Hammarskog-Håga och Håga-Hammarskog igen! Eller 8,3 varv på ”trekommafemman” på grisberget!”) står Lotta och Hanna och hejar på mig! De tycker jag ser oförskämt pigg ut, se det lever jag på en stund. Efter Hökberg ”är man hemma” sa veteranen i bussen. Det väljer jag att tro på och i god tid innan repet dras passerar jag Eldris för att sedan stånka mig den numera välbekanta biten mot mål.

När jag får syn på kyrktornet i Mora kväver jag en snyftning och får för mig att jag måste åka om en massa folk. Jag kan inte gå i mål utan att vara helt slut, och trots 89 km stakning är jag faktiskt inte alls särskilt trött i armar och axlar. Alltså åker jag som en tok de den sista kilometern och kör om hur många som helst (den känslan har jag i alla fall, mitt i mitt lycko/segerrus) påhejad av Lotta, Hanna, pappa och Emil. Jag stakar, och byter spår en massa gånger för att komma om alla som är i vägen, för att slutligen spurta ned en man några meter från portalen. Väl i mål vinkar speakern in mig till mikrofonen ”Här ser vi en tjej som är glad!” eller något i den stilen. På frågan om hur min dag varit berättar jag glatt om min spya i bussen!

               
               Från SVT:s "Folkets målgångar". Klicka på bilden, efter 20 minuter kommer jag.

Pappa kramar om mig och Emil flashar med sin medalj. Sen drar jag på ostadiga ben till duschen. Jag är fruktansvärt nöjd! Trots ömma knän, hälsenor och ländrygg (och fantastiskt nog inga skavsår överhuvudtaget).

Tillbaka på Karlsvägen firar jag med kaffe innan jag somnar med ett aldrig slocknande leende på läpparna.

I skrivande stund

Ett ömmande blåmärke på duktiga 15x2 cm på bröstkorgen, ett guldinramat diplom på finaste väggplatsen och känslan av att vara segrare trots 13 000 personer före mig i mål finns med mig nu i skrivande stund. Förstås också känslan av odödlighet: 

”Jag klarade Vasaloppet, jag klarar vad som helst!”