Iris Malina

Gate F67 Arlanda. 13.55 lokal tid

Allt är packat, bagaget incheckat. Till slut. Bokningsnumret fanns inte i incheckningsautomaten. Hjärtklappning! Manuell incheckning gick bra. Kånken fylld till bristningsgränsen. Jag håller manisk koll på pass och boardingkort. Hoppas allt funkar med bagage och så.

Gate 18 Heathrow. 21:04 lokal tid

Jag är kissnödig, inga toaletter finns i gaten. Vänthallen var för kall, gaten är för varm. Så ensam man kan vara i ett rum fyllt av människor med oräkneligt antal modersmål. En heathrowanställd herre bokstavligen(!) sjunger fram ”Cathay Pasific, economy class to the left, first class to the right”. Underbart! Hur tänker de som inreder en flygplats med heltäckningsmatta? BBC News är på TV, 'The Social Network' vann en BAFTA, vad det nu är. Sporten rapporterar rugby från Six Nations! 11 timmar och 40 minuter på en jumbojet, hoppas verkligen att stolarna är bekväma. Jag är fortfarande kissnödig.

Gate 69 Hong Kong. 18:30 lokal tid

Jag börjar bli världsvan! Typ. Flyget gick smidigare än väntat, fönsterplats, tre säten för mig själv, filt, kudde och helt trevlig vegetarisk middag som dessutom serveras långt innan de andra får något! Ser på 'The Social Network', men hela poängen går förlorad eftersom jag inte riktigt hör hela dialogen, jetmotorer liksom... Vaknar precis innan frukosten serveras (omelett, och bakad tomat). Klockan är då halv åtta, alternativt halv fyra. Knepigt. Solen tycker i alla fall att det är mitt på dagen! Tittar på molnen en stund, 150 km/h medvind! Precis som farbror påpekat landar vi i stort sett i havet. Jag kunde se decimeterstora röda bojar på vattnet innan jag fick syn på landningsbanan. Säkerhetskontroll igen, utan anmärkning även denna gång. Toaletten på flygplatsen är självspolande.

Hostel Nomads, Auckland, Nya Zeeland. 15:03 lokal tid

Vi boardar samma plan som vi steg av ett par timmar tidigare. Jag hade inte lika tur med sittplats denna gång. Fortfarande fönster, men bredvid en kines som fes, hade förskräcklig andedräkt och nös så det sprutade. Maten var bra, turbulensen måttlig, stjärnhimlen jättevacker men sömnen ville inte alls komma. Såg på '127 timmar', makaber men välfilmad. Inväntar soluppgången, och när den väl kommer, strax söder om Papua Nya Guinea, blir jag mållös. Trollbunden är nog rätt ord. Flygvärdinnan vill att jag drar för fönstret , men icke! När Nine Mile Beach, Nya Zeelands nordligaste udde, dyker upp utanför fönstret mår jag bra. Lite samma känsla som av klockstapeln i Mora. Fast ännu bättre. Mera passkontroller (första stämpeln i passet!), jag deklarerar att jag har ett par skitiga rugbyskor i väskan. Packningen kommer fram, i ett stycke! Jag får visa upp de leriga skorna för en herre, sen röntga hela köret. Tydligen går det igenom! Går ut genom porten och BANG! Sommar, klibbigt, jättevarmt! Typ 26 grader! En shuttle tar mig till stan. Det växer palmer vid motorvägen. Vänstertrafik. Jag blir avsläppt precis utanför vandrarhemmet, mitt inne i stan. Min engelska är ringrostig, jag framstår nog som heldum när jag ska checka in. Galet varmt! Jag får säng i ett rum med tio sängar. Ett riktigt backpackerhak! Dåligt med internet dock. Pratar med en Laura från staterna och en Vivianne från Tyskland. Första människorna jag pratar med på två dygn, förutom ”Coffe please” eller ”Thank you”. Går en sväng på stan. VARMT! Köper tandkräm, nya zeelandsodlad apelsinjuice och solskydd. Kollar in en park med konstiga träd. Avslutar kvällen med en velvetburgare och en lokalproducerad öl uppe på vandrarhemmets soldäck på sjunde våningen. Utsikt över hamnen. Småpratar med en tysk, en finne och två britter. Livet är helt okej!

Soluppgång över Papua Nya Guinea

En första glimt av mitt nya 'hemland'. Nine Mile Beach på Nya Zeelands allra nordligaste udde

I skrivande stund. Esquires Coffe House 09:18 lokal tid

Cappuccino och filodegsrulle med feta och spenat till frukost. Sitter vägg i vägg med biblioteket, och här finns gratis internet. Skype förstås, med frystorkade nordbor!

En somrig Aucklandgata