Iris Malina

Iris | In Greek mythology, Iris (/ˈɨrɨs/; Ἶρις) is the personification of the rainbow and messenger of the gods. She is also known as one of the goddesses of the sea and the sky [...] She travels with the speed of wind from one end of the world to the other, and into the depths of the sea and the underworld. Malina | The slavic word for raspberry

Helg i sjäääärgårn

Kategori: Sport och friluftsliv

Min kursare Lisa har en familjestuga ute på Djurö i Stockholms skärgård. Jag har hört så mycket om detta ställe, och i helgen hade jag chans att följa med! Vi åkte ut på fredagskvällen, Lisa, Jesper, Emanuel (Jespers lillebror), Ida och jag. Och så hunden Minsy.
.
Underbar helg måste jag få säga. Laga mat, basta, bada i havet (första doppet 2012!), läsa serietidningar, kasta pinnar, fika i Stockholm, gå på körkonsert ("Pachabel, kanon utan Canon"), åka på båtuflykt och ha picnic. Solen lämnade spår på mina kinder och jag kände mig förträffligt uppiggad efteråt!
.
När det regnar läser man Tintin och Asterix!

Jag och Ida tog en sväng in till Storschtan. Här utsikt mot grönan från kvastmakartrappan på Söder.

Utsikt från ett fönster. Lisa och Jesper försöker pilla loss ett bottennapp!

Minsy, labrador/staffordshirekorsning som definitivt fått retrivergenen - PINNAR!

Ida kollar in havet från Notholmarna.

Fiint!

Världscupfinalen i skidor

Kategori: Sport och friluftsliv

I söndags körde jag, Ida och Lotta upp till Falun för att titta på världscupfinalen i skidåkning - live! För att se hur fort det verkligen går upp för mördarbacken! Jag hade lovat att köra och vi fick låna Håkans bil som visade sig vara en -97 Saab 9000, 2,0t, alltså nästan samma bil som jag lärde mig köra med. Hurra!
Vi var nog så tidiga och anlände Falun ungefär fyra timmar för tidigt, och vi upptäckte ganska snart att precis ingenting fanns att göra i Falun en söndagförmiddag. Utom att handla på hemköp.
Men såsmåningom drog tävlingarna igång, och det var värt all väntan! Cologna, Hellner, Kershaw, Björgen, Kalla, Haag - alla var där (utom Northug som hade magknip)! Vi stod uppe i mördarbacken och förundrades över skidåkarna som spurtade uppför backen!
_
Lotta och Ida, med kånkar!

Hellner!
_
Cologna, i ledartröjan!

Lotta kikar på Marit Björgen som är på väg upp för mördarbacken!

10 000 personer i publiken, mycket polacker tydligen!

Heidi Weng, Marit Björgen och Charlotte Kalla på prispallen

Nu barn, ska vi ta det lugnt...

Kategori: Sport och friluftsliv

... och njuta av fjällvärlden!

♦ ♦ ♦

Kvikkjokk - Pårte - Aktse - Sitojaure - Saltoluokta
2010


Banprofil (i vanlig ordning baklänges,
som så ofta när det gäller riktigt långa lopp)



Ögonblicket innan start. Stämningen är på topp, alla är redo att kasta sig ut i terrängen på detta tuffa åttamilalopp.



Ajaj, äldsten lyckades inte riktigt med fästet och får stanna till för omvallning.



Tuff backstrid ute på Tjaktjajauremagasinet



I stridens hetta..



Otroligt branta Aktsebacken kläms i ett svep



Rafflande utförslöpa ned mot Sitojaure



Drickakontroll i backen



Unge herrn skaffar sig ett försprång ute på sjön



Unga fröken kämpar på för att hinna ikapp efter drickalangningen



Målfoto krävs i den halsbrytande slutspurten! Emil vinner tillslut med en fotlängd.

Först matte...

Kategori: Sport och friluftsliv


... Med Volodomyr, en två meter lång herre med hockeyfrilla och otroligt högt tempo när han pratar om ändligt genererade linjära rum och linjära höljen. När det går för snabbt tenderar jag att somna istället för att snabba på antecknandet.

Sedan miljörätt med Gabriel Michanek. Han är otroligt duktig på sitt område och kan ge massor av relevanta exempel från verkligheten på hur lagar tillämpats genom tiderna. Han är dessutom författare till tegelstenen som står som kurslitteratur!

Sedan lunch och iväg med bussen mot Skarholmen tillsammans med Lisa och Ida! Jättekul att få ta fram långfärdsskridskorna igen, men SVAJIGT från början! Bitvis riktigt fin is, mulet men bra sikt, behaglig temperatur och tolererbar vind. Ungefär en mil blir det tur och retur och med en fikapaus mitt i på en liten ö (Flässjan enligt eniros karta) mår vi bara fint!


Lisa och Ida på Flässjan

Efter hemkomsten svänger jag ihop en broccoli- och ädelostpaj med Wiklunds dito från i julas som förebild. Tyvärr hinner jag inte äta av den innan det är dags att bege sig till Almtunaskolans gymnastiksal (väldigt lik backgårdsskolans med plintar, pingisbord och allt det där, nostalgi!) för cirkelträning med rugbylaget. Under Kattis ledning får vi svettas rejält med en evighet (minst!) i olika varianter av plankan, upphopp på tjock madrass, hopprep, hopknutna cykelslangar, sprintstafett och andra dumjobbiga övningar. Men som de andra säger, ge de tre fyra veckor och du kommer känna grymmusklerna komma!

SEN äntligen broccolipaj!!


Tillsist innan läggdags ge Lotten lite stöd i rapportskrivning om gaskromatografi! Jag känner redan försmak på den odrägliga träningsverk jag kommer ha imorgon. Jag har en tanke om att röja upp bredvid sängen nu ikväll i händelse av att jag kan komma att behöva rulla ur sängen i morgon bitti...

Två mil skidor imorrn?

Nytt rekord!

Kategori: Sport och friluftsliv

I distanslöpning!

13 km ungefär lyckades jag och Rugby-Malin springa igår. I vanlig ordning hade vi endast tänkt springa hälften så långt, men så fort man ger sig ut i natureservatet så är det kört. Även fast vi hade karta och Malin är gammal orienterare så lyckades vi med konsstycket att hamna utanför kartan! (Kartan var faktiskt riktigt dålig, stämde inte alltid överens med verkligheten)

Men 13 km i benen var ju inte så dumt, och vi fick på köpet se en massa hundar, tre hästar och en älg på språng!

Alla dessa Kebnekaisebestigningar

Kategori: Sport och friluftsliv

Denna natt, liksom så många andra, drömde jag att jag besteg Sveriges högsta fjäll Kebnekaise. Ibland så ofta som varannan natt knatar jag runt på detta berg med olika personer i mitt sällskap. Ibland är strapatserna svåra, dåligt väder, fallande skymning eller oförutsedda händelser. Ibland är de lätta, som inatt då vi satt grensle över toppdrivan med utsikt över ett vintergnistrande landskap.

Ofta är det något slags äventyr på vägen upp, lite som fångarna på fortet, eller någon Indiana Jones-film. Ännu har jag inte misslyckats att nå toppen, men jag hinner oftast inte så långt innan jag vaknar av väckarklockan.

Drömmarna började någon gång i somras innan vi begav oss upp, och är alltså fortfarande ett givet inslag i min REM-sömn.

Tänk vad djupt intryck den verkliga bestigningen måste ha gjort på mig! Kanske är det vetskapen om att jag inte fick stå allra högst upp som hemsöker mig?

Så kasst!

Kategori: Sport och friluftsliv


Idag går Kung Björn-loppet av stapeln. Igår kväll fick jag ont i halsen.

Jag har rådfrågat expertisen bestående av pappa och indirekt Emil, och nej - jag ska nog inte springa ett lopp om jag är tjock i halsen, snorar gulgrön gegga och har ont i hela kroppen (värken kan dock vara rugbyrelaterad). Ev. Feber kan jag inte uttala mig om eftersom jag inte äger någon febertermometer.

"Hjärtmuskelinflammation och hjärtsäcksinflammation drabbar alla åldrar.
Risken ökar om du motionerar när du har ont i halsen eller feber."

    från www.vardguiden.se 


Vad PISSIGT rent ut sagt! 150kr har jag ändå betalat för att få vara med!

Kung Björn-loppet

Kategori: Sport och friluftsliv

Eftersom tjejmilen inte blev av i år, så har jag siktat in mig på ett annat lämpligare lopp. Ett sexkilometerslopp på blandat underlag med start på cykelavstånd från Studentvägen!

Den 19:e september går Kung Björn-loppet av stapeln i Hågadalen kring Kung Björns gravhög (inte att förväxla med Gamla Uppsala högar). Alla som fullföljer får medalj vilket gör det hela kalasbra!

Lotta ska givetvis också vara med, men hon klarar visst inte att tävla mot mig med rädsla för att jag skulle slå henne (vilket givetvis inte är rimligt för tillfället), så hon får springa milklassen.


Nu har jag precis fyllt frysen med grahamsbröd i väntan på föräldraanstormningen nästa helg. Än så länge är rugbymatch (som åskådare föstås) och My Fair Lady på Oscarsteatern inbokat, men jag hoppas på restaurangmat, kanske fika på nåt utekafé och allmänt trevlig samvaro!

Mamma och pappa: Förutom högen under pianot som ska med ner så ska även äggklockan, föreställandes en ko, som sitter på pianots notställsbelysning med - glöm inte!

5:e september 2009
Grattis på 22:årsdagen Emil

Kebnekaise - En reseberättelse

Kategori: Sport och friluftsliv

KEBNEKAISE - På liv och död, typ
Malins berättelse om 8,5 fyrtiplussare på Sveriges tak




Dag 0 - Fredag 7:e augusti

Norrfjärden - Nikkaluokta


I vanlig ordning är det okristligt tidiga morgonaktiviteter som gäller när det kommer till fjälltur. Till och med denna gång då vi inte skulle åka förrän tre på eftermiddagen. Men eftersom vissa gör rätt för sig och jobbar även sommartid så var det inte annat att göra än att stiga upp 05:50 för att packa ryggsäcken färdig och kliva på lulebussen. Jag sticker inte under stol med att tvivelaktigt många minuter av min arbetstid gick åt till att 'googla' efter bilder på Kebnekaises beryktade sydtopp...


Halv fyra kom till sist den fullpackade saaben till vägverkets parkering för att plocka upp mig, då låg redan min packning nedstuvad i bilen tillsammans med Magnus och Anna-Karin Wiklund, Snåttra (löptik), all annan packning samt mamma och pappa. Tack vare min specialkompetens inom Luleås infrastruktur kunde jag enkelt lotsa hela ekipaget ut ur staden på snabbast tänkbara sätt.


Resans första etapp gick till Tank@Mat i Lansjärv, där jag faktiskt varit oförsvarligt många gånger i jobbet under sommaren. I vanlig ordning var samtalsämnet i bilen vägverkets brister och tillkortakommanden gällande vägbyggnad. I synnerhet väg E10 mellan Luleå och Kiruna. Hastigheterna var för låga, kamerorna för många, sprickorna för långa osv, osv..


När vi närmade oss Lansjärv, och således ett vägbygge så rätade jag på ryggen och spejade hoppfullt ut i dunklet. Fredagskvällar läggs ingen asfalt, men maskinerna stod uppställda vid vägkanten och jag kuttrade förtjust:

-­ Titta där är maskinerna!

Varpå pappa svarade något i stil med:

- Väldigt vanligt uttalande från en tjugoårig tjej.


Snart rullade även bil två, innehållande Frank och Anna-Marie Häggbom samt Mats och Ann-Charlotte Andersson, in på restaurangens parkering. Mat beställdes och liksom alltför ofta kom min vegetariska portion allra sist. Men när den väl kom så blev jag imponerad av en stor portion varm, hemlagad(?), ostig lasagne som fick pappas snålvatten att rinna, trots att han precis ätit baconinlindad falukorv.


Sedan rullade karavanen vidare norrut en god stund utan bryderier. Ända tills någon mil söder om Svappavaara där vi råkade på något som först såg så oskyldigt ut som en latchande yngling på moped. Sådär muntert svängande i serpentinbågar över vägen. Men när vår chaufför tutade utan att mopedisten överhuvudtaget reagerade så anade vi oråd. Vi kunde inte köra om utan risk att köra på honom, och när han till sist stannade (och spydde) vid vägkanten så rådde ingen tvivel om att han var alldeles för berusad för att vistas i trafiken. Pappa ringde polisen och förklarade läget, och till vår stora förvåning, det var ju ändå fredagskväll mitt ute i tjotahejti, så ringde en konstapel Bengtsson upp och en liten stund senare så mötte vi en polisbil med blåljus.


Utmed väg 870 mellan Kiruna och Nikkaluokta skymtade vi Toppen för första gången, wooow!


I Nikka blev vi varse att promenadtävlingen Fjällräven Classic är ett stort jippo, då busslast efter busslast med förväntansfulla vandrare anlände till det lilla stugområdet. Totalt 2000(!) startade under två dagar från Nikka, och mitt i allt var alltså vi. Men vi hade bokat stugor där vi kunde äta Anna-Karins smörgåstårta,

Kanongott!

dricka te och sova ifred medan några av de små 'fjällrävarna' sov under bar himmel lutade mot stugknuten.

                                 

Dag 1 - Lördag 8:e augusti

Nikkaluokta - Kebnekaise fjällstation


Förutom F-rävenstarten med gemensam uppvärmning, speakers och hela kittet, som gick kl 03:46 på natten, vilket 'råkade' sammanfalla med soluppgången, så sov vi alla gott. Jag vaknade förresten inte alls av starten, men pappa gjorde.


Mjukbröd, vägning av ryggsäckar (min landade på trevliga 16kg) och diverse göromål senare så var vi på väg! Stigen var till en början slät som ett tråkigt elljusspår, men det tackade vi för. Jag tog den obligatoriska startbilden, mig exkluderad, på åtta förväntansfulla fyrtioplussare och glömde min käpp.




Vackert väder, fri sikt uppe på toppen långt, långt där borta, svettigt, härligt. Ja, som en trevlig fjällvandring ska vara (så länge Emils åsikt utelämnas). Förutom att vi trängdes på spängerna med några hundra stressande classicvandrare vill säga. Vår tidsplanering visade sig vara perfekt och 10 minuter innan avgång klev vi på Ladtjojaures turbåt för att snålåka sex kilometer (där rävarna var tvungna att knalla förbi)




Vid lunchstället, fyra kilometer innan fjällstationen stannade vi för att laga lunch. Fyra spritkök startades och en försvarlig mängd pytt-i-panna förtärdes med glupande aptit. Wiklunds var särklass effektivast i hanteringen av trangiakök. Men bäst av allt var inte det vi hade, utan det vi saknade - nämligen myggen! Vi kunde sitta i kortbyxor utan att behöva vifta ens en gång.


Efter en vandring på 13 km och fyra timmar klev vi in på fjällstationens reception för att ordna med rum/tältplats samt middagsbokning. Sedan en rejäl dusch och bastu innan vi vågade äntra matsalen.


I vanlig ordning hade restaurangpersonalen på något vis glömt eller förträngt att jag beställt en vegetarisk portion. Trots att vi sa till när vi bokade middag och när vi beställde in dricka så fick jag frågan "Hade du beställt vegetariskt?" och sedan hände ingenting. Tillslut blev jag så trumpen av att se de andra smaska i sig sina portioner att pappa gick och frågade efter min mat. Och tillsist, kanske 25 minuter efter att de andra blivit serverade, fick jag ungefär fem minuter på mig att kasta i mig en linsbiff med beasås innan efterrätten kom in. Olycklig kanske jag var, men Snåttra var än olyckligare än jag där hon satt diskriminerad, kärlekskrank och uppbunden utanför fjällstationen.

Mys inne på fjällstationen

Men såklart, med en oklanderligt söt och kladdig skapelse till efterrätt i magen följt av ett bildspel om Kebnekaise med omnejd lett av en ung, stilig (möjligen oklanderligt söt han också) bergsguide så kändes livet åtskilligt lättare. Jag somnade en stund senare i tältet ovanpå dubbla liggunderlag drömmandes om en spetsig toppglaciär...


Dagen D - Söndag 9:e augusti

Kebnekaises sydtopp, tur och retur


Första titten ut ur tältet avslöjade en solig och frisk dag, vilket ju är önskvärt en viktig dag som denna. Vi packade ihop två lätta toppturssäckar och begav oss ned till servicebyggnaden för frukost och peptalk. Jag, mamma och Anna-Karin hade sedan länge bestämt oss för att dagen till ära ersätta stövlarna med hyrda vandringskängor, så för 80 kr per skalle fick vi prima färdigingångna haglöfskängor. Sedan spred sig fenomenet, och innan vi visste ordet av så hade även Ann-Charlotte, Mats, Magnus och pappa snört på sig likadana dito. Killen i uthyrningsdisken (jepp, bergsguiden från igår) utbrast:

- Hade jag vetat att hela sällskapet skulle hyra så hade jag nog kunnat få till ett bra pris!

Vi tyckte vilket fall att priset var helt okej och en liten stund senare samlades alla vi stövellösa (Frank och Anna-Marie hade egna kängor) vid 'TOPPTUR SAMLING' -skylten för att ta en startbild av ett mycket entusiastiskt gäng. Jag hittade en övergiven vandringsstav, med samma vikt, form och träslag som min förra så den kändes som en värdig ersättare.




Så klev vi iväg på stigen med sikte på toppen via västra leden. Den led som är lång och har 400 extra höjdmeter men som, till skillnad från mer direkta östra leden, inte kräver kunskaper om klättring eller vandring på glaciärer. Knappt hade vi vandrat hundra meter när pappa klagar på trånga skor och vänder tillbaka till receptionen för att byta fyrtiotreorna mot fyrtiofyror. Men sedan bar det av på riktigt!


Några kilometer i vacker dalterräng senare började det stiga rejält upp mot Kitteldalen. Pappa sa någonting i stil med:

- Det här är ungefär så brant som det blir!

Men jag undrar jag... Molnen var fortsatt höga när vi efter en stund blickade in i den mäktiga kitteln. Som den naturvetare jag är så tänkte jag mig genast många hundra, kanske tusentals år tillbaka i tiden, då hela den här enorma kitteln var fylld till brädden av en enda gigantisk glaciär. Tänk så mäktigt det måste ha varit...


I Kitteldalen mötte vi vår första, och kanske största, strapats - vadet. Där smältvattnet från respektingivande stora Björling glaciär, som vi såg skymten av högt uppe på dalsidan, rinner ner i kitteln fanns inte den bro som utlovades på kartan. Vi såg ingen annan utväg än att ta av oss kängor och strumpor, knyta fast dessa utanpå ryggsäcken och kliva ned i plurret.

Jag sa ungefär:


...när jag klev ut på de kalla hala stenarna med knappt plusgradigt vatten rinnande över fossingarna. Men tack och lov så försvann all känsel inom kort, och som en trevlig överraskning så upptäckte jag att fotsulorna inte alls var särskilt halkiga mot underlaget, till skillnad mot exempelvis gummisulor. Faktiskt upplevde vi någon slags eufori när vi alla lyckligen tagit oss över. Skallen kändes oväntat klar, humöret gick i topp och all slags huvudvärk eliminerades. Så det var nog inte så farligt till slut.



Vi fick kalla fötter efter vadet

Så började nästa etapp, upp, upp, upp mot Vierramvares topp, en stigning på 500 meter, varav 200 är helt i onödan. Eftersom Vierramvare är en dåligt placerad knöl som man inte kan gå runt utan att riskera livet, så var det bara att finna sig i att gå upp för att sedan gå ned igen - störtdumt! En tag skråade vi uppför ett riktigt brant parti med bara klippor och stenblock att kliva på. Det var där jag tappade fotfästet och föll...

Men eftersom jag packat ned min skyddsängel i ryggsäcken, så kunde jag falla baklänges och landa säkert på denna.

Halvägs upp på Knölen kom molnen och svepte in oss i vitt mörker, vi såg plötsligt ingenting alls. En man som hela tiden klättrat en bit ovanför våra huvuden vände genast om med ett uppgivet:

- Ska det vara sånt här väder så är det då ingen idé.

Men jag var inte redo att ge upp så lätt! För mig var det väldigt mycket prestationen som var viktig. Kanske 90 % prestation, 10 % utsikt. De andra verkade känna detsamma, så vi fortsatte och satte vårt hopp till Guds försyn. Själv hoppades jag på ett så kallat Halleluja Moment uppe på toppen.


Vierramvares högsta punkt var en bisarr syn, ur dimman dök hundratals gravstensliknande skepnader upp.


De kalla kårarna ilade längs ryggraden. Vid närmare titt visade det sig vara otaliga stenrösen som passerande vandrare ställt upp, kanske som protest mot detta berg som Gud glömde, alternativt slagghögen som LKAB dumpade och förträngde. På nedvägen blev jag varse att jag inte alls är snabb i nedförslut, min självbevarelsedrift avråder mig från att ta för långa och snabba steg bland rullande grus och vickande stenblock. Så jag hamnade på efterkälken och släntrade ned i kaffedalen en bra stund efter de andra. "Men lika glad var jag för det, men gladast var nog rä..." Ingen bra idé att tappa humöret för en sådan struntsak, de andra fick ju bara lite längre lunchrast.



Vierramvare - en enda stor grushög. Skulle kanske göra sig bättre som strukturtapet

Några killar från Värmland kom ned i dalen strax efter att vi ätit färdigt och de hade tur, vi hade gemensamt fått så mycket mat över att de slapp tända sitt trangiakök. Nudlar, korv, falaflar och lite annat. Vårt potatismos, det fick Snåttra.


Snåttra väntar på mos

Här träffade vi även en far och en son på väg från toppen. Tyvärr sa de precis det vi inte ville höra; att toppglaciären låg blottad och att man inte kunde komma upp på själva toppen med vanlig utrustning utan att riskera livet. Speciellt inte utan goda siktförhållanden. Och även om molnen lättade en aning under lunchrasten så var väderutsikterna illavarslande. Men upp, det skulle vi!


När vi sedan åter siktade mot toppen, de sista 2 kilometrarna i x-led och 700 metrarna i y-led, så var vi en stor och förväntansfull skara. Dels vårt gäng på 8,5*40+hund:are, dels ett äldre par finländare, värmlänningarna och så en chilenska en bit bakom oss. Med mat i magen och toppkänning gick sista etappen bra. Vi hade utsikt ända upp till toppstugan. Och vilket ställe detta var sedan! Hisnande tjusig utsikt från dasset (som var så fullt att jag verkligen inte ville sätta mig, fast jag verkligen hade behövt) och ett berg av sopor inne på golvet i rucklet till stuga. Som om alla kunskaper om kampanjen "Håll fjället rent" lämnats på lägre höjd. Usch!



Sveriges högsta dass

Sedan in i dimman - tyvärr. Toppen som vi längtat så mycket efter att få se. Som vi sett på sex-sju mils avstånd från vägen, syntes inte när vi stod precis bredvid. Toppglaciären som man brukar få syn på 500 meter från toppen, snubblade vi helt plötsligt över. Mats GPS sa att vi stod på 2089 meter över havet, alltså ynka 15 meter från Sveriges högsta punkt. Men attans så nöjda vi var när en av värmlandspojkarna tog en dimmig toppbild på en storleende skara.






Sen började det regna, och blåsa. Byxorna blev omedelbart genomvåta. Glasögonen blev så blöta att jag fick känslan av att titta genom två glas vatten. Och med hela världen skev och surrealistisk och med obefintlig avståndsbedömning så blev kilometern tillbaka till toppstugan en obehaglig upplevelse. Faktiskt var detta första gången sedan lågstadiet som jag såg bättre utan glasögon, än med.


Regnet avtog nedåt Kaffedalen, och resten av den mödosamma vägen ned (och över den för****ade knölen) så hade vi uppehåll. Det gick lååångsamt, fötterna ömmade, knämusklerna skakade och blodsockret var nere på havsnivå. Innan vi vadade kittelbäcken åt andra hållet så stannade vi för att knapra hårdbröd med mjukost. Denna gång struntade vi i att ta av oss skorna, vilket ledde till att min högerfot/ben var blött resten av promenaden efter en klumpig kvasning.


Denna del av resan kännetecknades av s.k. pannbensvandring. Titta-ner-i-marken-framför-skorna-och-hålla-käften-vandring, så jag minns inte speciellt mycket mer än att det tog en evighet att komma ned i Ladtjodalen. Och när vi äntligen fick syn på minifjället Kaipak, som fjällstationen ligger under, så utbrast vi alla:

- Va!? Så där långt var det inte åt andra hållet!


Pannben, pannben, pannben


Strax före 22 släpade vi fötterna in på fjällstationen, efter ha utsått prövningar såsom popcorndoft från ett trangiakök, ännu ett vad där Mats testade att doppa fötterna och allmän leda. Då hade vi gått 20 kilometer x-led, gjort nästan 2000 höjdmeter, varit igång i 14 timmar och enligt Ann-Charlottes stegräknare gått 40 800 steg - på en enda dag! Det kallar jag ett rejält dagsverke.


Dusch, snabbmakaroner med smör - sedan var jag redo för sovsäcken.


Dag 3 - Måndag 10:e augusti

Kebnekaise fjällstation - Norrfjärden via Nikkaluokta


Ledbruten? Ingen kommentar... Den enda som inte visade några tecken på smärta var Snåttra (möjligen också Anna-Karin) som i vanlig ordning var i farten okristligt tidigt:

- Jag vill ha frukost, upp och hoppa husse och matte, jag vill ha FRUKOST! Tycktes hon mena.


Efter gårdagens strapatser var måndagen knappast mer spännande än ynka 23 000 steg i fantastisk terräng (- Var det verkligen så här slätt på vägen hit?) med våfflor i Ladtjojaures kaffekåta som dagens höjdpunkt. För att sedan åka hela långa vägen hem till kusten, med endast ett kort uppehåll på ett vägbygge i Kiruna - Rautas för mitt jobbs räkning.


Men så här i efterhand. Att i inte kunde komma upp på toppen, och att jag inte fick se någonting alls av den beryktade 1/11 av Sveriges yta. Jo, jag vill ha revansch - jag ska upp igen!


(Hur det gick för mopedfylleristen förtäljer inte denna historia)

Fjällweekend i Ikesjaure - Baywatch Artic Edition

Kategori: Sport och friluftsliv



















© Photography and Copyright Malin Ullberg

Påskturen 2009

Kategori: Sport och friluftsliv


Uppe på kaljfället ovanför Vakkotavaare på långfredagen

Med magnifik utsikt över Sarek



Pappa hade skaffat fiskekort, så vi pimplade (två) rödingar i Teusajaure

Solnedgång över Teusa

Vidare mot Kaitum

Fikapaus, på väg mot Singistugorna - blåsigt!

Pappsen med Kebnekaisemassivets skyline i bakgrunden (dock syns inte Kebnekaises toppar)

Lyckan på en pinne

Kategori: Sport och friluftsliv

En dag kan inte just bli mer perfekt än denna! Jag har hållit mina ögon på SMHI:s Uppsalaväder och vikingarännets israpporter, och idag klaffade allting! Vädret (Strålande sol, - 2°C, vindstilla), sällskapet (Lotta och Lisa) och isen (80 km finfin is som förbinder Uppsala och Stockholm)!

Så jag packade matsäcken med kaffe, american pancakes (improviserat recept med havregryn och kardemumma), frallor på fyra sädesslag som jag bakade igår och lite frukt. Sen är det bara att snöra på pjäxorna, ta fram stavar och isdubbar, svinga på ryggsäcken och knalla till bussen! Väldigt många glada människor hade tänkt samma tanke som vi, men den plogade isvägen var ordentligt bred så det var bara trevligt!

Ganska snabbt kom vi in i rytmen och kilonmetrarna bara flög förbi! Strax efter Skokloster stannade vi för fikapaus, och aldrig smakar kaffet så gott som på utflykt! Efter totalt ca 40 kilometer (en maraton!) skrinnade vi in i Sigtuna för att ta bussen hem därifrån. Men eftersom bussen inte skulle gå förrän om dryga timmen hann vi dricka en varm choklad på café Tant Brun. Första gången jag fått uppleva bordsbetjäning på ett fik!

Halv åtta stapplar jag in i korridoren. Trött i leder, benmuskler och benhinnor, men fantastiskt glad efter en alla hjärtans dag hel utan romantik!


Lotta är jätteglad, med Skokloster i bakgrunden!


En bit fick vi gå på land, där isen inte är riktigt säker.


Lotta gjorde turens enda vurpa, men lika glad var hon för det!


Så här inbjudade såg Sigtuna ut när vi anlände samtidigt som den sista kvällssolen!

Tro´t eller ej!

Kategori: Sport och friluftsliv

Uppsala duger faktiskt till precis allt! Efter jag kom hem från cafeét Cosmo (ett riktigt favorithak) igår vid midnatt satte jag en deg, hasselnötsbröd bakat på surdeg. Sådant som ska gräddas morgonen efter. Men nu fick jag ett sms 00:57 från Rasmus som sa att om jag vill följa med och åka utför (!) så är det buss 09:03 från slottsbacken som gäller! Såklart!
Så därför stiger jag upp klockan sju för att hinna grädda bröd och plocka fram skidorna!



Sunnerstabacken, några kilometer utanför centrum, är en liten men naggande god sak! Väldigt kort, men ganska brant. En ankarlift, en knapplift och två backar! Bilden ovan är tagen högst uppe i backen. Uppsalaåsen helt enkelt! Jag, Erik, Anna-Emilia och Rasmus roar oss kungligt några timmar innan vi drar hemåt för att gå på inflyttningsfika hos Lina!


Erik med finfina randoné-skidor på fötterna


Tänk att jag fick användning för mina slalomskidor här i Uppsala, helt fantastiskt!

Räven raskar över isen, räven raskar över isen...

Kategori: Sport och friluftsliv

... så får vi lov, så får vi lov att sjunga långfärdsskridskoåkarnas visa!

Yes, nu blev det äntligen av! Lite synd att vi valde den dag då det faktiskt snöade! På morgonen promenerade jag ut till SLU (bussen kostar faktiskt pengar) med stavar utan trugor, fjällisar och ryggsäck med pjucker, skriller, isdubbar, hansalina och varm choklad i termos! Efter tre timmar växtfysiologi och lunchlåda tog jag bussen ut till Skarholmen där Ida och Lisa mötte upp. På ostadiga ben glider jag sen ut på den plogade isen! Skriller med lösa hälar ger enligt wikipedia längre och friare skär, och efter en stund gick det faktiskt riktigt bra! Skönt att ha stavar ändå! När vi kom till Hammarskog tog vi kaffe/choklad/apelsinpaus en stund och njöt av den friska välgörande luften!
   Allt som allt blev det dryga milen, och jag vill åka meeer! Ända till sigtuna nästa gång kanske?

Tack, tack, tack än en gång för skridskorna farfar och farmor!



Mina iskamrater Lisa och Ida!

Vårens första dag!

Kategori: Sport och friluftsliv

Inga lektioner idag (förutom kvällskursen då), och vad är du härligare än att vakna till strålande sol och fågelkvitter och vetskapen om att jag inte har bråttom att stiga upp? Inget skulle jag tro! Promenad i det vackra vädret blev det, tillsammans med Ida, Lisa och Rasmus, i flera timmar! Med snön på marken, solen på himlen och temperaturen strax under noll kändes det som vårvinter (men det begreppet används inte så här långt söderut)!

Ett litet moln på himlen bara, bildligt talat. Min något överdrivna kaffekonsumtion de senaste månaderna har gjort mig lite beroende. Jag tänkte skära ned lite, och inte dricka kaffe varje dag. Idag var en sån dag, och huvudvärken kom på eftermiddagen som ett brev på posten! Vuxenpoäng?

Och så kan jag stolt deklara att jag nu är självscannare på ica Maxi! Alltså scannar in alla mina varor själv och packar ner dom i ryggsäcken! Tantpoäng?