Denna natt, liksom så många andra, drömde jag att jag besteg Sveriges högsta fjäll Kebnekaise. Ibland så ofta som varannan natt knatar jag runt på detta berg med olika personer i mitt sällskap. Ibland är strapatserna svåra, dåligt väder, fallande skymning eller oförutsedda händelser. Ibland är de lätta, som inatt då vi satt grensle över toppdrivan med utsikt över ett vintergnistrande landskap.

Ofta är det något slags äventyr på vägen upp, lite som fångarna på fortet, eller någon Indiana Jones-film. Ännu har jag inte misslyckats att nå toppen, men jag hinner oftast inte så långt innan jag vaknar av väckarklockan.

Drömmarna började någon gång i somras innan vi begav oss upp, och är alltså fortfarande ett givet inslag i min REM-sömn.

Tänk vad djupt intryck den verkliga bestigningen måste ha gjort på mig! Kanske är det vetskapen om att jag inte fick stå allra högst upp som hemsöker mig?