Iris Malina

Den tionde december. Nobeldagen. Malindagen. Min dag. Inget år har tionde december smugit förbi obemärkt. Alltid har jag blivit häpen av de vetenskapliga upptäckterna, den spektakulära middagsmaten och de kända gästerna.

Så detta år, när jag klev ur taxin utanför Stockholms stadshus, tog min kavaljer Håkan om armen och skred in i Blå Hallen, ställde sig håret på mina armar. Jag hängde in min dagen till ära lånade kaninpälsfodrade kappa i garderoben och rättade till klänningen, frisyren och studentmössan. Den obeskrivliga känslan som infann sig, när celebriteter och politiker skred förbi på bara meters håll, var en blandning av surrealism, eufori, fascination och känslan av att det hela måste vara en dröm.

Vi minglade vidare och konverserade med andra studentmössprydda gäster. Ganska snart visade det sig att två av dessa, båda präststudenter från Uppsala, skulle dela bord med oss. På given signal lämnade vi foajén och äntrade själva Blå Hallen. Borden var dukade med guld. Guldskedar, guldgafflar, guldglas, guldkandelabrar och guldkantade assietter för kuvertbröden. Väggarna i salen var upplysta med rött sken och i taket projicerades ett ljusspel som förde tankarna till det förtrollade taket på Hogwarts i J K Rowlings böcker. Tusentals provrör med blomstjälkar prydde honnörsbordet, som en tribut till den absente pristagaren i fysiologi.



Min kavaljer Håkan



Den fantastiska dukningen, i guld

Vårt bord med plats för tio studenter var placerat under stadshusorgelns balkong, på kortsidan mitt emot den stora marmortrappan. Således hade vi ganska bra utsikt över den närmre halvan av honnören. Sällskapet närmast mig vid bordet bestod av präststudenterna samt en juriststudent och en läkarstudent, alla med Uppsala som gemensam nämnare. Efter några minuter artig konversation stämde trumpetarna upp i fanfar, och sedan kom de högst ärade gästerna skridande nedför trappan till tonerna av den enorma orgeln ovanför våra huvuden. Från min plats kunde jag se, eller varje fall skymta, bland andra prins Carl Philip, drottningen, fysikpristagaren Konstantin Novoselov, stadsministern och Carl Bildt. Kungafamiljen och nobelpristagare som jag bara någon timme tidigare sett på TV-skärmen, under prisceremonin. Surrealism återigen.

Den så hemliga menyn blev inte särskilt mycket klarare sedan vi läst menyerna på bordet, ty allt var författat på tjusig franska. Förrätten bestod av ”Galantine de canard et sa garniture de pommes, potiron, legumes au vinaigre et gelee aux epices.” Min bordsherre listade ut att det borde vara anka, men varmrättens ”Turbot aux truffes, salade hivernale aux chanterelles, jus truffe de queue de boeuf” var svårare. Piggvar ingår inte i skolfranskan. Riktig champagne serverades till förrätten, och rödvinet, dessertvinet och den cognac som kom sedan tillhörde inte systembolagets billigaste hylla. Maten var oklanderlig, även den vegetariska som jag höll mig till. Men servitörernas effektivitet var ännu mer imponerande. Vid vårt lilla bord hade vi två egna servitörer, och sedan maten syntes uppe i trappan dröjde det bara enstaka minuter innan 1250 personer i salen fått maten serverad.

Maten som serverades.


Samtalsämnet kring bordet rörde sig mellan styrning av sjukhus runt om i landet, utbytesstudier, världens framtid och såklart nobelpristagarnas prestationer. Hela sittningen gick i raskt tempo, och efterrätten hann knappt landa på bordet innan den dukades av. Underhållningen var givetvis av världsklass, med dans och musik framfört av proffs. Däremot saknade jag kommentatorns förklarande ord, som kommer med den TV-sända versionen av festen, ty det var svårt att hänga med i vad som faktiskt pågick i andra ändan av salen och uppe på balkongerna.

Underhållning med klass.


Klockan tio återstod endast pristagarnas tal. Tyvärr, får jag ändå säga, höll endast en pristagare av varje pris ett tal. Och eftersom fysiologipristagaren Robert G. Edwards inte var närvarande hölls totalt endast fyra tal. Det inledande talet, av fysikpristagaren Andre Geim, höll hög klass. Dock hade jag svårt att förstå vad han sade emellanåt, då hans brutna, ryska engelska lätt kunde ha platsat i en Bond-film. Kemipristagaren Ei-ichi Negishi sade vad som förväntades av honom, Dale Mortensenn likaså. Mario Vargas Llosas inledande ”I am a storyteller..” trollband däremot gästerna omedelbart.



Fanborgen på plats, i samband med nobelpristagarnas tal.

Så ljöd trumpeterna återigen, och gästerna i honnören reste sig för att tåga upp för trappan mot gyllene salen och kvällens enda tillfälle att dansa vals. Eftersom vi befann oss i fel ända av salen hann vi inte upp förrän valsen var över och de jazzigare tonerna tog vid. Men varför stressa när man får skrida uppför den svängda marmortrappan i Blå Hallen under pågående Nobelfest? Surrealismen gjorde sig åter påmind. Till tonerna av bland andra Tom Jones, Abba, Frank Sinatra och Elvis dansade jag och Håkan foxtrot och bugg efter bästa förmåga. Efter några danser släppte nervositeten och svänget och gunget i knäna kom mer naturligt. På dansgolvet virvlade vi förbi Filippa Reinfeldt som rusade fram över dansgolvet mot Carl Bildt, Mario Vargas Llosa som dansade med någon ung kvinna, fysikpristagarens dotter som nog var kvällens yngsta gäst, Peter Eriksson som tryckte mot väggen, Mona Sahlin i sin galna rosa klänning och paren vi hade till bords. Känslan av att titta rakt på Lars Ohly och tänka att han nog måste känna igen mig eftersom jag känner igen honom, den är märklig.



Jag och Håkan i en foxtrot.

Efter tolvslaget bestämde jag att det var dags för oss att dra till den officiella efterfesten på Handelshögskolan. Vi hämtade ut ytterkläderna och gick mot dörren. I foajen stod Fredrik Reinfeldt och språkade med Lars Ohly om att Björklund nog fortfarande dansade uppe i salen. Utanför stod rader med svarta limousiner. Jag ringde ett snabbt samtal till pappa, som förklarar att han sett oss på TV flertalet gånger, och jag lyckades inte på långa vägar beskriva den fantastiska känslan som jag haft hela kvällen.

Vi hoppade på bussar som tog oss till Handelshögskolan på Sveavägen. För några minuter kände jag tröttheten komma krypande. Trots allt hade vi båda skrivit tenta i tillämpad systemanalys klockan åtta samma morgon. Men i samma stund som vi kom in på festen och möttes av en kör som log och sjöng 'Tourdion' rann tröttheten av och ersattes av 'Detta händer inte mig!'. Den stora inbyggda innergården hade förvandlats till Narnia. I ena hörnet fanns biblioteket med dess gamla böcker, fina sittmöbler och antika jordglob, och här och var smög fauner förbi. Isdrottningen skred fram bland chokladfontäner och dukade bord där trerätters vickning serverades. Jag träffade på Gustav Blixt, en tenor från min uppsalakör, och vi språkade om festens storslagenhet. Det framgick att festen bestod av elva rum med olika utsmyckningar på temat sagovärld. I rummet 'The Frog Prince' serverades förutom utsökta snittar även flertalet sorter äkta champagne. I 'Sleeping Beauty' serverades te och massage, 'Alice in Wonderland' bjöd på träffsäker interiör, tårta, vin och magi. 'Robin Hood' bestod av en taverna med nyckelharpa och 30 ölsorter, varav en var bryggd i endast 30 liter för detta specifika tillfälle. Uppe på balkongen serverades många olika sorters cognac, punsch, arrak och whisky tillsammans med praliner och macarones i fjorton olika smaker, alltså små mandelmarängkakor. Även en kaffebar fanns till förfogande där man kunde få vilken form av kaffe man önskade. Och allt ingick i biljetten. De 500 vi betalt för efterfesten fick vi valuta för.

Vi minglade runt och pratade med studenter från många olika universitet och kårer. På en fest där alla är oklanderligt klädda i frack och böljande klänningar görs väldigt lite skillnad på folk och folk, och man kunde börja prata med i stort sett vem som helst. Lite på samma sätt som en scoutskjorta gör alla lika.

Vi återfann ett av studentparen i narniabiblioteket någon gång under småtimmarna. Vi hälsade på dem innan själva middagen i Blå Hallen, och nu hade vi chans att lära känna dem lite bättre. Håkan kände på sig att deras historia var värd att höra, och när de började berätta om hur de träffats för fjorton år sedan kunde jag inte annat än lyssna hänfört. Privilegiet att få vara på denna galna fest, med Sveriges elit och höra en fantastisk livshistoria – det finns inga ord som räcker!

Klockan fyra såg jag Konstantin Novoselov, fysikpristagaren, doppa en sista marschmallow i den enorma vita chokladfontänen, sedan gick vi ned i källaren för att dansa de sista timmarna av festen i 'Little Mermaid'. Jag tyckte musiken var vedervärdig och alldeles för hög, dansgolvet alldeles för tomt och min energinivå alldeles för låg. Men Håkans kropp hade på något vis bestämt sig för att det var morgon, och han dansade outtröttligt. Jag ville givetvis inte gå hem innan festen var slut, så jag dansade tappert till klockan var över fem, trots att frisyren för länge sedan havererat, ögonen gick i kors och klänningen var skrynklig. Återigen sammanstrålade vi med Gustav Blixt och hans syster. När lamporna tändes och alla förtvivlat började sjunga 'Stad i ljus' och gunga fram och tillbaka, så även vi, så slog vår DJ på denna låt för ett avrunda kvällen.

Således slutade denna magiska kväll med en stillsam dans med Gustav, med hans ljuva tenorstämma sjungandes 'Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge, ge mig liv, där allting föds på nytt' i mitt öra.