Under lördagen gick den årliga "Nationskörsfestivalen" av stapeln i Universitetsaulan, alla tretton nationers körer (varav Västgöta hade hela tre stycken!) och Ullakören från Ulltuna deltog med varsitt bidrag. Och så storkören förstås. Varje år bjuds en gästdirigent in att dirigera en kör bestående av frivilligt anslutna korister från alla körer. I år var denna dirigent Stefan Parkman, professor i kördirigering på Uppsala Universitet. Ja han kunde verkligen sin sak, och ja, han är släkt med släkten!

Verket som framfördes av 150-200 studenter var valda delar ur Carl Orffs Carmina Burana, ett verk som jag verkligen sett fram emot att någon gång få framföra! Totalt elva timmar lades ned på repetiotion, och när det tillslut framfördes med två flyglar och massa slagverk inför en fullsatt aula, var det otroligt mäktigt!

Min kör, Snerikekören, framförde Var nöjd med allt arrangerat av vår dirigent Andy. Vi var utklädda på temat djungel. Jag tyckte nog inte att vårt framträdande var så himla bra, inte jämfört med de andras. Men var nöjd med allt som sagt!

Mitt i programmet, när västgöta nationskör skulle ta ton hände detta:

Ajajaj, speciellt läskigt eftersom jag satt nästan längst fram precis nedanför scenen!

Efter framträdandet var det bara att skynda sig hem och svida om till hårdrocksutklädnad. Efter uppträdandet i aulan följer en obligatorisk gasque där kören med bästa middagsunderhållning vinner den prestigefyllda Guldgaffeln. Vi sjöng ett hårdrocksmedley, därav utklädnaden. I juryn för detta sitter körkonventet och ingen mindre än Stefan Parkman!

Parkman såg ut att roa sig kungligt, sprang runt och tog kort och log som en sol! När han mot slutet gick upp på scen för att hålla tal sa han kortfattat att vi var sjukt bra. Sedan dirigerade han "Bort allt vad oro gör" och blev nästan rörd till tårar när alla 300 studenter i salen kunde all text och alla stämmor perfekt. Vi lät som en enda enorm kör och taket nästan lyfte!

Efter den obligatoriska avslutningssången "O gamla klang och jubeltid", blev det dans med litet storband i festsalen. De framförde låtar såsom In The Stone, Make Me Smile och en hel drös med låtar som jag inte minns eftersom jag var helt koncenterad på att kliva rätt i dansen. Alldeles underbar är känslan att kunna bjuda upp vem som helst som ser trevlig ut, och att denne faktiskt gärna dansar! Bugg, foxtrot och alla mixer av de båda revs av på dansgolvet. Skönt att kunna ta för givet att den man bjuder upp faktiskt har taktkänsla!

"Vill du dansa bugg?" frågar en kille. Han ser ut som en dansare (stor kavaj, basker käckt på sned och dansskor) och låtarna som följer är många och helt utan paus. Jag får en komplett buggkurs och vinglar sedan därifrån svettig, yr och lycklig!

Mer styrdans åt folket!